Var man rör sig i skogarna längs Marströmmen kan man se spåren av den stora hungern på 1800-talet som fick människorna här att bryta ny mark att odla på.
Här följer några bilder för att visa vad man att hålla utkik efter…

Bakgrunden finns att läsa här – och den var ju alltså att kärr, myrar och mossar skulle erbjuda god åkermark, sa experterna på 1800-talet, bara man ledde bort vattnet först.
Klimatet skulle bli bättre.
Frosten skulle inte nypa skörden mer när vattnet var borta.
Och man skulle bli kvitt febersjukdomarna.

Men det krävde hårt arbete.
Diken och dammar skulle grävas ut för hand, med spade. Sten måste baxas bort. Rötter måste huggas upp. Jord skyfflas undan.
Utan maskiner var det musklerna som fick göra jobbet.

Spåren syns tydligt i markerna. När diken är så här jämna och raka är det inte naturen som varit framme.

Nedanför Tribbhult

Stensatta kanter längs en bäck vittnar om att här har grävts ur för människohand. Här gällde det att först få bort stenen ur strömmen, sedan dämma upp längs kanterna så att inte jorden rasade ner och gjorde loppet trångt igen.

Djupa, djupa raviner har skapats för hand med stor kroppslig möda för att leda bort oönskat vatten.

Ett annat sätt att ta mer mark från naturen som många också prövade under 1800-talet var att hugga loss tovor ur en mosse och elda på. Askan som föll ner fungerade som gödsel.
Brända mossar kan man få se på många håll längs Marströmmens avrinningsområde.

Gamla Plåttorpesjön var många gånger sin storlek idag.

Men torrdikningar var ändå det viktigaste sättet att få mer jord att odla på.
Hela sjöar tömdes ut för att ge mer och bättre mark.
Längs Marströmmen var Plåttorpsjön kanske den sjö som förlorade mest vattenspegel men vart man går finns exempel på andra mer eller mindre tömda sjöar som Tarmlången, Göten eller Vimsjön.

Oftast fungerade åtgärden bara ett tag, sedan hade mull och torv sjunkit undan och knappt ens potatisen ville växa på en gammal sjöbotten.


När den tömda sjön växer igen blir det med en växtlighet som inte är till mycket glädje för varken djurliv eller människor.

Utdikningen fortsatte långt in på 1900-talet fast behovet för ny jordbruksmark inte fanns längre. Nya odlingsmetoder gjorde att skördarna ändå räckte till.
Senare utgrävningar har inte vuxit igen lika mycket utan syns fortfarande tydligt.

Nu torrdikade man framförallt för skogsbrukets räkning.
Trävaror hade blivit en stor svensk exportvara och man ville kunna odla mer skog, och ha mindre sumpskog.
För många jordbrukare som hade skog på sin mark öppnades chans till en extra inkomst, för daglönare till ett jobb.

Med det växande skogsbruket följde timmerflottningen, ett enklare sätt att transportera fällda träd ut ur skogen eftersom skogsvägarna inte var många.
Flottning är en sysselsättning som har lämnat spår stora genom hela Marströmmens förlopp.
Bilden ovan visar flottning vid Hjorted i början av seklet.

Götehultströmmen är ett av vattendragen som breddats och rätats ut med stor grävmöda för att släppa fram just timmer. Timret kunde vältas ner från Forsberget där det hamnade i en liten uppdämd hålldamm i väntan på högre vattenstånd.

De uppkastade stenbumlingarna längs vandringsleden som nu löper längs Götehultströmmen, visar vilket arbete som gjorts för att timret skulle kunna passera.

Timret som flottats längst Götehultströmmen flöt ut i Lilla Ramm. På andra sidan sjön väntade en liten tågbana som kunde ta timret mot Misterhult.

Eller så kunde timret flottas förbi Käglan och ner mot Kappemålasjön för att fortsätta ut i Maren som löpte ut i Östersjön.
Ett stort sågverk väntade strax innan havet, i Blankaholm.
Under bilbron vid Käglan är marken slätgjord vilket gör det enkelt för timmer att passera – men ganska hopplös för fisk som behöver lämpliga hinder under sin väg uppströms.
*

Läs hela den märkliga historien om 1800-talets torrdikningar här – en historia som innehåller kejsare, medaljer, torpare och Selma Lagerlöf.