Var man rör sig i skogarna längs Marströmmen kan man se spåren av den stora hungern på 1800-talet som fick människorna här att bryta ny mark att odla på.
Här följer några bilder för att visa vad man kan hålla utkik efter…
Bakgrunden finns att läsa här – och bakgrunden var ju alltså i korthet att kärr, myrar och mossar skulle erbjuda god åkermark. Det svor experterna på, under 1800-talet. Bara man ledde bort vattnet först.
Klimatet skulle bli bättre.
Frosten skulle inte nypa skörden när vattnet var borta.
Man skulle bli kvitt febersjukdomarna.
Men det krävde hårt, fysiskt arbete.
Diken och dammar skulle grävas ut för hand, med spade. Sten måste baxas bort. Rötter måste huggas upp. Jord skyfflas undan.
Utan maskiner var det musklerna som fick göra jobbet.
Spåren syns tydligt i markerna. När diken är så här jämna och raka är det inte naturen som varit framme.
Stensatta kanter längs en bäck vittnar om att människohand varit inblandad. Här gällde det att först få bort stenen ur strömmen, sedan dämma upp längs kanterna så att inte jorden rasade ner och gjorde loppet trångt igen.
Djupa, djupa raviner har skapats för hand med stor kroppslig möda för att leda bort oönskat vatten.
Ett annat sätt att ta mer mark från naturen som många också prövade under 1800-talet var att hugga loss tovor ur en mosse och elda på. Askan som föll ner fungerade som gödsel.
Brända mossar kan man få se på många håll längs Marströmmens avrinningsområde.
Men torrdikningar var ändå det viktigaste sättet att få mer jord att odla på.
Hela sjöar tömdes ut för att ge mer och bättre mark.
Längs Marströmmen var Plåttorpsjön kanske den sjö som förlorade mest vattenspegel men vart man går finns exempel på andra mer eller mindre tömda sjöar som Tarmlången, Göten eller Vimsjön.
En gammal båt på torra land avslöjar att här har en sjö legat – och det är inte naturen som tömt den.
Oftast fungerade åtgärden bara ett tag, sedan hade mull och torv sjunkit undan. Knappt ens potatisen ville växa på en gammal sjöbotten.
Och när den tömda sjön växer igen blir det med en växtlighet som inte är till mycket glädje för varken djurliv eller människor.
***
Utdikningen fortsatte långt in på 1900-talet fast behovet för ny jordbruksmark inte fanns längre. Nya odlingsmetoder gjorde att skördarna ändå räckte till.
Senare utgrävningar har inte vuxit igen lika mycket utan syns fortfarande tydligt.
Nu torrdikade man framförallt för skogsbrukets räkning.
Trävaror blev under sent 1800-tal en stor svensk exportvara och man ville åt marken för att kunna odla mer skog, ha mindre sumpskog.
För jordbrukare som hade skog på sin mark öppnades chans till en extra inkomst, för daglönare chansen till jobb.
Med det växande skogsbruket följde timmerflottning, ett enklare sätt att transportera det fällda virket ut ur skogen under en tid när skogsvägarna inte var många och dåliga.
Flottning är en sysselsättning som har lämnat spår stora genom hela Marströmmens förlopp.
Bilden ovan visar flottning vid Hjorted i början av seklet.
Götehultströmmen är ett av vattendragen som breddats och rätats ut med stor grävmöda just för att släppa fram timmer. Timret kunde vältas ner från Forsberget och landade i en liten uppdämd hålldamm, i väntan på högre vattenstånd.
De uppkastade stenbumlingarna längs vandringsleden som nu löper längs Götehultströmmen, visar vilket arbete som gjorts för att timret skulle kunna passera.
Timret som flottats längst Götehultströmmen flöt ut i Lilla Ramm. På andra sidan sjön väntade en liten tågbana som kunde ta timret mot Misterhult.
Eller så kunde timret flottas förbi Käglan och ner mot Kappemålasjön för att fortsätta ut i Maren som löpte ut i Östersjön.
Ett stort sågverk väntade strax innan havet, i Blankaholm.
Under bilbron vid Käglan är marken slätgjord vilket gör det enkelt för timmer att passera – men ganska hopplös för fisk som behöver lämpliga hinder under sin väg uppströms.
*
Läs hela den märkliga historien om 1800-talets torrdikningar här – en historia som innehåller kejsare, medaljer, torpare och Selma Lagerlöf.