Den stora utdikningens tid

Strävsamma smålänningars hårda arbete ser vi fortfarande resultatet av med egna ögon i de stenmurar längs marker där bumlingarna staplats sedan de burits bort från åkern

Desto mer bortglömt är det enorma arbete med spade och hacka i hand som gjorts för att leda bort vatten och vinna mer odlingsmark.

Med start på 1800-talet blev detta fokus för en fosterländsk samling under Svea rikes fana för att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter.”
Under 150 år har minst 2 500 sjöar torrlagts och oändliga mil av diken har grävts för att flytta vattnets gång.

Det här är historien om hur svensken gick man ur huse – i Småland och Norrland kanske allra mest – för att bekämpa fattigdomen och bli ett modernt land i samma svep.

                                                                       ***

Att leda om vatten har jordbrukande människor alltid gjort när det behövts. Man rätade, breddade och fördjupade åar och bäckar, diken och kanaler, rensade på sten som kunde bli vallar utmed vattendraget.
Att det är en gammal syssla förstår vi eftersom dikning nämns redan i 1200-talets landskapslagar.
År 1539 läste man högt på marknaderna runtom i landet ett av många förmanande brev från kung Gustav Vasa ställt till alla rediga män (=dannemän) om just utdikning:

”Därföre bjude Vi eder, dannemän alle, att dika edra åkrar och rödja skogen av edra ängar, och att I icke uti den måtton sparen arbete eller möda. ”

Tjugo år senare var den koleriske kung Vasa tillbaka och krävde att…
…”fogde skall hålla dikessyn, eljes högsta ogunst och vrede”!

Under 1700-talet hölls dikessyn vanligen två gånger om året. Byamannen och någon från varje gård följde med. Fortfarande på 1800-talet kunde det ge böter att låta diken växa igen. Det skulle grävas ur och dikesrenset användas till gödsel på åkern.

Men den som idag rör sig i skog och mark ser spåren efter något mer.

Raka diken, stensatta vallar, sprängsten uppkastat längs en bäck eller oförmodat raka trädrader – allt detta vittnar om ett nationellt torrläggningsprojekt som pågick i 150 år.
I en magnifik kraftsamling gav sig våra förfäder med bara spade i hand i kast med de ambitiösa målen att mätta hungrande och på samma gång återvinna ära och framgång för fosterlandet.                                                                          

                                                                     ***

I början av 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Befolkningen fördubblades mellan 1780 och 1820 vilket berodde på – enligt biskop Esaias Tegnér i alla fall – tre lyckliga omständigheter:
Freden, vaccinet och potätera.
Sverige var alltså vid det här laget inte längre i krig vilket ju annars regelbundet dragit ned antalet unga män. Invånarna hade vaccinerats mot de dödliga smittkopporna och potatisen hade blivit en utbredd, lättodlad och billig bukfylla.
Många fler barn överlevde med andra ord.
Detta fick den mindre lyckliga konsekvensen att jordbruksmarken snart inte räckte till för att mätta alla.

Idén att vinna mer mark genom att odla upp kärr och myrar eller att tömma en hel sjö för att vinna odlingsbar mark hade börjat testas på sent 1700-tal. Den spreds till Stockholm och till rikets ledning av entusiastiska adelsmän som t ex baron Johan Brauner.

Sverige är ett av Europas våtmarksrikaste länder. Kärr, mossar och myrar var utmarker och därför ofta allmänning som fritt kunde användas av den fattigare delen av befolkningen som torpare och backstugusittare för att samla ved och jaga. Djuren betade där och man brände t ex ljunghedar för att bättra på gräsväxten.

Torrläggandet av utmarkerna skulle ge mer och bättre odlingsmark, förklarade entusiasterna. Att leda bort vattnet skulle samtidigt göra ett slut på den skadliga frosten lovade man, frosten som på våren annars kunde ta hela skördar med katastrofalt resultat för den jordbrukande.

”…frostbildningen ofta härrör från dimmor, som uppstår på miltals avstånd i träsk och stagnerande vatten,” löd teorin för dagen.

Ja, tänk om man bara kunde…

”… framflytta frostperiodens inträdande endast med ett par veckor, skulle värdet härav årligen motsvara en mångfald millioner kronor, höstarbetena skulle bättre medhinnas till fromma för kommande årets äring, allmänna hälsotillståndet skulle förbättras, vistandet i landet bliva behagligare och allmänna välståndet tilltaga.”

Norrland var glest befolkat och söderöver tänkte man på Norrland som en jungfrulig mark att erövra. Mängden av myrar och mossar skulle bli odlingsbara bara vattnet ledits bort.
Här, alldeles särskilt, skulle frosten betvingas för utan vatten, ingen frost.
Ett helt nytt odlingsklimat väntade norrlänningarna där grödor som havre och råg skulle kunna bli vardagsmat.

1820 började en nystartad Lantbruksakademi och de ganska unga hushållningssällskapen landet runt att sprida idén om utdikning och torrläggning genom praktiska råd.
Snart beviljade man lån för arbetet. De män i Sverige som var tidigt pådrivande, baron Johan Brauner men också väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius, blev efter ett tag otåliga över böndernas tröghet att överge sina fäders odlingsmetoder men däremot inte att neka sig själva tid att fiska och jaga:

”Det kostar på, att grafva diken, plöja, röija och bränna. Det smakar bättre att jaga och dessimellan ligga hemma i maklighet,” skrev Laestadius 1824 i sin nyodlingsskrift `Om uppodlingar i Lappmarken på det allmännas bekostnad.´

Att jaga och fiska drog hem mat till familjen vilket Laestadius i ilskan tycks ha glömt. Och själva verket pågick hela tiden många små utdikningar där människor självmant sökte mer mark.

Dessutom tycks allmogen ganska tidigt ha prövat en annan ny metod som kommit från England, att bränna mossar. Man hackade loss tuvor ur en mosse, brände den och lät den nedfallna askan utgöra gödsling.

I tidningen Aftonbladet argumenterade chefredaktör Lars Johan Hierta inför riksdagsdebatten 1840-41 för stora och statligt understödda torrläggningsprojekt. Han ville lansera en nationell vattenavtappningsplan men fick krympa sina planer till att med en kompanjon starta Gotländska myrbolaget 1846 vilket det för övrigt inte skulle gå så bra för.

1841 hade riksdagen emellertid låtit sig övertalas att ge både bidrag och billiga lån till den som dikade och erövrade ny mark. Den rejäla summan av 180 000 riksdaler anslogs – motsvarande cirka 10 miljoner kronor idag.

Pengar från staten,
mer mark att odla på och
ett slut på frostnätter – vem kunde motstå?

Efter en trög start skulle det under 1800-talet bli en hel nations angelägenhet att utdika, tömma sjöar och leda bort vatten.
Mil efter mil skulle svenskarna komma att gräva ut med spadar och spett i detta landsomfattande projekt.

Det var inte bara hushållningssällskapen som spred läran om torrläggning. Från 1841 fick Sverige också officiella vatteningenjörer som reste runt och kartlade torvmarkers odlingsvärde för att övertyga bönder som fortfarande tvekade. 

Ur Folkskolans läsebok fick barnen högläsa Johan Ludvig Runebergs dikt om bonden Paavo och hans familj på ett frostigt hemman ”högt bland Saarijärvis moar”.
Varje år sådde Paavo sin åker – och varje år förstördes vad han hade sått av väta, hagel – och frost. Hans enda botemedel var att gräva dubbelt djupa diken för att leda bort vattnet.

I klassikern `Svenska folkets underbara öden` berättar Carl Grimberg om den stora översvämningen av Västgötaslätten 1831 som hade följt på flera år av fruktansvärd torka:

” Men den stora översvämningen hade, trots allt, den nyttan med sig, att folk därigenom fick ögonen öppnade för avdikningens betydelse, och tack vare ingripande av staten och hushållningssällskapet sattes en anläggning av kronodiken igång, som icke blott avledde 1830 års stora vattenflod utan också medförde skydd mot framtida översvämningar. På tre år grävdes kronodiken till en sammanlagd längd av nära 50 mil.”

1800-talets fosterländska tongångar slog igenom i diskussionerna om diken. 1809 hade Sverige förlorat Finland till Ryssland och detta sved i det nationella hedern.
När utdikningar och torrläggning kom på tal användes ofta ett uttryck som lånats ur biskop Tegnérs poem Svea: ”…att inom Sveriges gräns erövra Finland åter.”  
Undermeningen var att Sverige kunde göras rikt och ärofullt igen, som det varit när båda länder utgjorde ett rike.

Den beundrade tyske kejsaren Fredrik den Store var ett föredöme att följa, i mitten av 1700-talet hade han vattenreglerat så det stod härliga till med resultat att ”bröd alstrades och boplatser skapades, till välsignelse icke blott för dem själfva utan för hela det stora riket…”

Kring mitten av 1800-talet märktes det i svenskt språkbruk att de nya tankarna hade anammats. Nu kunde man tala om ”vattensjuka” eller ”vattenskadade” marker som om vatten var av ondo. Det var raka motsatsen mot tidigare övertygelse att vatten var av godo.

Mest spektakulärt i detta nationella projekt var förstås sjösänkningarna. Sådana krävde kapital och tekniskt kunnande så många gånger bildades andelsbolag för att genomföra dem.
Minst 2 500 svenska sjöar torrlades mellan 1880 och 1930 för att ge odlingsmark.

I storslagenhet vann hur som helst sänkningen av Sveriges fjärde största sjö Hjälmaren med minst 1,3 meter.
Projektet genomfördes under stort motstånd, tog tio år och kostade 4 miljoner kronor men gav 19 000 hektar ny mark.
Nils Gabriel Djurklou, som varit ledande i det bolag som genomfört sänkningen av Hjälmaren lovordades efteråt. På hans gravsten står just Tegnérs bevingade ord som ett citat, för Djurklou hade ju ”inom Sveriges gräns erövrat Finland åter.”

Minst lika storslaget men mindre hyllat var de oändligt många, små projekt där män med bara sina spadar gav sig i kast med att gräva mil efter mil av diken för att leda bort vatten ur ett kärr eller en mosse.
De svenska arbetarförfattarna såg slitet. Ivar Lo Johansson berättar i boken Analfabeten om hans fars outsinliga trälgöra med sin lilla torvmosse.
Harry Martinsons beskriver i Vägen ut om det tröstlösa arbetet med att kupa bränntorv på den blekingska landsbygden.

Vilhelm Moberg har i De knutna händerna sin egen berättelse om höga förväntningar inför det stora nationella projektet som smålänningarna gett sig i kast med:

”… nu skulle det stora odlingsföretaget äntligen genomföras.
Sedan skulle varenda bonde i hela fjärdingen se sina inkomster fördubblade.
Så och så många tusen travar havre skulle det bli på Bäckmaderna.
Hur många svin kunde man inte göda med den!
Hur mycket pengar skulle det inte bli för allt fläsket!”

Vanliga människors slit med spaden i hand gick inte alldeles obemärkt förbi. Den Svenska Mosskulturföreningen som hade bildats 1886 enbart i syfte att driva på torrläggningen, delade ut medalerj i guld eller silver till ”särskilt förtjänstfull” torpare som brutit mycket ny mark.
Även hushållningssällskapen kunde dela ut medalj för denna gärning.

                                                                   ***


Snart var det inte längre bara jordbruksmark som torrläggarna man var ute efter. Under andra halvan av 1800-talet hade trävaror blivit enormt efterfrågade, inte minst från utlandet, och svenskt skogsbruk blev väldigt mycket mer lönsamt.
Nu utdikades för att få mark att plantera skog och för att försumpade skogar skulle ersättas av plantor på fast mark.

Eftersom vägnätet inte var särskilt utbyggt på den svenska landsbygden – och saknades i stort sett helt i skogen – blev bästa lösningen ofta att flotta det fällda timret.
Det blev ännu ett skäl att gräva.
Sten, träd och andra hinder röjdes bort i bäckar och åar, mittfåran fördjupades och fasta anordningar anlades i strömfårorna.

Om vattendragen var krokiga eller hade flacka, ojämna stränder kunde virket lätt fastna. Kanaler med stenkistor eller ledarmar av sten och trä ledde virket rätt. De kunde vara från några meter till flera hundra meter långa.


Trots alla tappra försök var fattigdomen i Sverige svårbekämpad. I slutet på 1860-talet drabbades riket av flera extrema vintrar vilket följdes av torra somrar och öppen svält utbröt.
I Småland övergav hungrande torpare sina magra åkerlappar och tvingades ut på tiggarstråt. I Norrland var missväxten ännu värre och människor satte livet till.
Smålands hyllade sångerska Christina Nilsson från Snugge ordnade välgörenhetskonsert i Paris där biljettintäkterna gick till svältande smålänningar och andra konserter hölls runtom i Sverige där snabbt ihopkastade undsättningskommittéer i städerna samlade in hjälp.

1880 flerdubblades statsbidragen för utdikningar och torrläggningar, det kunde inte gå fort nog.
Mellan 1840 och 1870 hade statsbidrag för drygt 7 miljoner riksdaler gått till 520 vattenavtappningsföretag för att dränera kring 150 000 hektar.
De kommande decennierna (från 1873 till 1897) torrlades närmare 100 000 hektar med statsunderstöd.

Att det hela var ett kolossalt projekt framgår av resultatet:
Totalt under 1800-talet ökade jordbruksarealen i Sverige mer än fyra gånger – från 800 000 hektar till ca 3 500 000.
En av de mest radikala förändringarna inom 1800-talets jordbruk anses därför just dessa omfattande utdikningarna vara.

                

                                              

När 1900-talet bröt in hade emelertid mycket annat stort hänt i Sverige, än att mark avvattnats i mängd.
I jordbruket hade ängsbruket sakta börjat överges, alltså traditionen att slå ängar som naturligt översvämmas på våren för att sedan använda det bärgade höet till djurfoder. Djuren bidrog med gödsel som brukaren använde för att tillföra näring till sin åker med matgrödor.
Istället för ängsbruket hade vallodling och växelbruk spridit sig vilket tog mindre mark i anspråk.

De moderna tiderna hade brutit in med järnvägar och ångbåtar. Elektriciteten var i antågande. Även jordbruket mekaniserades. Tack vare detta och moderna odlingsmetoder kunde mycket färre människor att leverera mycket större skördar.

Samtidigt hade landsbygden tömts på folk. I början av 1800-talet bodde 90 procent av alla svenskar på landsbygden.
I slutet av seklet bodde 80 procent i städer.
En tredjedel av svenskarna emigrerade till Amerika mellan 1850 och 1950.
Många svenskar levde fortfarande i fattigdom och med hårt dagligt slit men genomsnittsåldern för en svensk hade gått från 37 år i början av 1800-talet till 60 år i slutet av samma sekel.

Sjöar behövde inte längre tömmas,
myrar och mossar kunde ligga kvar.

Bland de första att upptäcka att tömda sjöar och uttorkade mossar faktiskt inte erbjöd bra jordbruksmark, var säkert just de som odlade dessa marker.
 Den nyvunna åkerjorden sjönk ihop och försumpades till följd av att mulljorden från sjöbottnen oxiderade och pressades ihop när grundvattnet sjönk. För att råda bot mot det var man tvungen att upprepa sänkningarna,.
I myrar och mossar sänkte man grundvattnet med djupplöjning och dynamit och fick väldiga arealer torvmark att odla. Men även här brann torven slut och avkastningen minskade drastiskt om man inte hade möjlighet att tillföra stallgödsel och nya humusämnen.

Kärr, myrar, mossar och sjöbottnar reagerar olika när de töms på vatten men på de flesta håll blev marken för varje år alltmer näringsfattig när den inte längre fick sin näring via vattnet.
På allt fler ställen övergavs de nyvunna lotterna som fick växa igen och bli utmarker på nytt.

Staten fortsatte trots det att under större delen av 1900-talet uppmuntra befolkningen att gräva för att leda bort vatten med fortsatta bidrag.
Tron att frosten försvann om man ledde bort vattnet hade överlevt in på 1900-talet, åtminstone i riksdagen.
Nya naturteorier hade kommit till. 1912 varnade riksdagsman Olsson från Blädinge, söder om Växjö, faran för att skogen skulle försumpas om man inte utdikade och febersjukdomar steg upp ur sumpskogen.

”Det är ett kändt förhållande,
att den alltjämt fortgående försumpningen,
jordkulturens farligaste fiende,
åstadkommer ödeläggelse öfver
vida områden af vårt land,
och därest det blefve undersökt,
hvilka stora arealer,
som under ett århundrade sålunda gå förlorade,
skulle vi helt säkert förskräckas
öfver att vi på detta sätt låta så att säga
en osynlig fiende eröfra
den ena landsträckan efter den andra.”

På en helt nystartad Skogsvårdsstyrelse 1905 ansåg dess ordförande, tillika häradshövding, riddare och bruksägare G.H. af Petersens, att mer torrläggning behövdes för att göra det möjligt för den amerika-farande ungdomen att återvända:

”Når man månne det stora målet: emigrationens hämmande, genom sättet, hvarpå man nu arbetar!
Ingalunda!
Detta nationalekonomiska storverk kan endast finna sin lösning därigenom,
att vattendragen kanaliseras och såmedelst,
samtidigt med att arbetstillfällen beredas,
landsträckor vinnas, som nu äro totalt ofruktbara,
klimatet förbättras,
nya vattenkommunikationer uppstå,
och följden blir bofasta människor,
kreatursstockens ökande och att
milliontals hektar skogsbärande mark vinnes
till lycka och välsignelse för landet i sin helhet.”


Men entuasiasterna började så smått att få mothugg. Invändningar kom från olika håll, bland annat ett tiotal biologer som hävdade att myrar och mossar inte gav god jorbruksmark.
I folkskolans nya läsebok i geografi, Nils Holgerssons underbara saga som kom ut 1906, lät författarinnan Selma Lagerlöf storken herr Ermenrich hota med att i protest emigrera för alltid, när Nils Holgersson stannade till vid skånska Glimmingehus:

”Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade
ut hans sumpmarker och odlade hans mossar.”

På sent 1920-tal och i 1930-talets början befann sig Sverige i en djup ekonomisk svacka, vållad av den tidens globala finanskris – en internationell börskrasch.
Att gräva diken blev då statens svar på arbetslösheten.
8 000-10 000 kilometer diken grävdes per år, motsvarande en dikad areal av 45 000-50 000 hektar.
Nu fanns det teknik för att spränga bort sten med dynamit men resten var fortfarande rent kroppsarbete med spett och spade i bruk.

Dikningsverksamheten i skogen hade tappat fart efter en första uppgång vid 1900-talets början. Men efter andra världskriget ökade utdikningen i skogen igen. Under 1980-talet dikades cirka 50 000 skogshektar per år.
Året 1984 betalade staten ut 12 miljoner kronor ut bidrag för dikning av cirka 20 000 hektar våtmark.

Hur stor del av dagens jordbruksmark som före uppodling var sumpskogar eller myrar är inte känt.
Stora delar av våra jordbruksslätter var före uppodlingen sanka klibbalkärr som genom röjning och dränering lades under plogen.  
Av de organogena jordarna (torvmark) bedöms cirka 400 000 hektar ha blivit uppodlade för jordbruk.
Hur mycket staten spenderat på torrläggning totalt är inte heller uträknat. Men enbart under perioden 1880 – 1980 betalade staten ut 7 miljarder kronor för att torrlägga sjöar och vattendrag.

Så småningom tog uppfattningenöver att bortledande av vatten många gånger har negativa effekter på naturens ekosystem. Fram till 1997 fortsatte staten trots det att betala ut bidrag för dikning.
Först 1994 blev det krav på tillstånd för dikning. I södra Sverige är i princip all avvattning förbjuden.


Med nya men senkomna kunskaper om naturen och ekosystemen kan vi idag se flera olyckliga konsekvenser av utdikningen.
* Vattnet flödar alltför fort i raka, breda, släta diken. Det gör skog och mark extra sårbar för torka eftersom vattnet inte hålls kvar i markerna lika länge.
* Paradoxalt nog blir mark och växter samtidigt mer sårbara för översvämningar för när nederbörden väl kommer, bromsas den inte längre av växtlighet och jord utan rusar fram och väller över alla bredder.
* Växter, insekter, fåglar och vilt som varit beroende av varandra i en lång kedja med start i våtmarkens miljö, har drabbats av torrläggningar och ofta helt försvunnit.
* Fisken har fått svårare att hitta lekplatser när diken rätats ut och vattenflödet blivit för starkt, många fiskearter har försvunnit eller är hotade.
* Med kraftigt minskade våtmarker och vattendrag i odlingslandskapet renas inte vattnet i samma utsträckning som förr.  I Östersjön spolas därför  en mycket högre mängd näringsämnen ut vilket ger övergödning, syrefria bottnar och bottendöd.

Sverige är med sina omkring 9 miljoner hektar våtmark – en femtedel av landytan – fortfarande ett av de våtmarksrikaste länderna i världen. Tack vare att ekonomin vände i tid hann vi inte gå lika illa åt våra landskap som man gjort på andra håll, t ex i delar av Kina.

Nu erbjuder staten återigen bidrag till markägare, den här gången för att återställa våtmarker, återväta mossar och myrar liksom för att skapa ”hinder” i vattendragen så att vattnet tar längre tid på sig att passera.
Våra efterlevande får avgöra om det blir rätt denna gång.

Källor:
Magnus Johansson och Magdalena Jonsson: Stensjö by – Byggnadsantikvarisk rapport
Kalmar läns museum hösten 2016

Christer Ek: Lite historia om Stensjö by och dess landskap, Biologiska muséet, Oskarshamn

Tomas Ljung: Biologiskt kulturarv på utmarken i Stensjö by, Vitterhetsakademien, 2018

Ann-Katrin Larsson: Vårda Vattendragens kulturarv, Länsstyrelsen i Västra Götalands län rapportserie, 2018:15

Anna Rodin: Diken och dikningar. Projektet Vårda Vattendragens kulturarv, Länsstyrelsen 2013-2015,

Brevet från Gustav Vasa, 1539, Projekt Runeberg

Carl Grimberg: Svenska Folkets Underbara Öden – 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859, Projekt Runeberg

Leif Runefelt: Svensk mosskultur – odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, 2010

Jörgen Lennqvist: Våtmarkshistoria: Hjälmarens och Kvismarens stränder under 1800- och 1900-talen, Örebro universitet, 2007

Åsa Domeij: Jordbrukets hållbarhet ur ett historiskt perspektiv, Sveriges Lantbruksuniversitet, 2008

Rune Ahlander: Frostdikning och emigration tidigt på agendan, Skogshistoriska sällskapets årsskrift, 2015

Per Eliasson: När skogsdikningen var en fråga som delade Skogssverige, Skogshistoriska sällskapet, 2015

Hans Ekelund och Gustaf Hamilton: Skogspolitisk historia, Skogsstyrelsen, 2001

Markavvattning och rensning, handbok, Naturvårdsverket, 2009

---